Livet går verkligen i vågor, upp och ner, som en jävla statistikbild. Det är svårt att förstå, inse och känna efter förns det faktiskt sker. Hur förberedd man än tror att man är så fixar man det inte. Allt man trott, hoppats, drömt och längtat efter går i kras. Men så är livet antar jag. Tusen frågetecken, och inte ett endaste finns det svar på. Det svider i min kropp, själ och i mitt hjärta. Kan man ens se tillbaka och känna glädje när allt känns bara känns… förjävligt? Jag lägger ner det här med bloggandet nu. Tack för den här tiden.

“Ge mig Sinnesro,
att acceptera det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan och
Förstånd att inse skillnaden”.